Förslaget i sig täcker mest statens egna verksamheter och vår bedömning är att målen vad gäller transporter har fel fokus, troligen utifrån bristande kunskapsunderlag om de verkliga förutsättningarna. Det kommer fortsatt finnas behov av särskilt anpassade transporter för tex personer med behov av extra stöd och omsorg, funktionsnedsättningar i orienteringsförmåga eller i rörelseapparaten vilket hindrar en trygg förflyttning till och från närmsta hållplats.
Beskrivningen av situationen för resor för grupper med funktionsnedsättningar målas i väl mörka färger i förslaget. Detta stämmer inte överrens med den kunskap vi får genom att ställa frågor till brukarna i AnBaro till mer än 40 000 färdtjänst- och sjukreseresenärer varje år. Där är 9 av 10 nöjda med sin senaste resa, 9 av 10 kommer också fram i tid och lika många tycker det är lätt att ta sig i och ur fordonet. Det är inte fordonen idag som är problemet utan vägen mellan dörren och hållplatsstolpen.
Idag har 90% av landets bussar ramp/lift, antalet funktionshindrade som reser med den allmänna kollektivtrafiken har ökad de senaste åren, genom kraftfulla satsningar från branschen. Det som nu behövs är satsningar utifrån ett hela resan perspektiv, vägen mellan hemmet och busshållplatsen och mellan stationen och resmålet. Denna analys saknar Myndigheten för delaktighet helt i sitt förslag.
Lokala och nationella aktörer i form av väghållare, fastighetsägare och ansvariga för snöröjning behöver ha klarare riktlinjer och ta tag i sitt ansvar för anpassningen. Annars kommer inte gjorda investeringar till användbarhet i fordon och resecentrum att nyttjas i den utsträckning som de faktiskt skulle kunna. En samordnande roll i dessa frågor hos en nationell myndighet är precis som föreslås önskvärt för att resurser används optimalt för att förbättra förutsättningarna för personer med funktionsnedsättningar.
Ta del av hela remissvaret här