Huvudsakligen finns två utvärderingsmodeller – en relativ modell och en absolut modell, där den senare ofta benämns som mervärdesmodell. Inom dessa två huvudmodeller finns sannolikt ett obegränsat antal utvärderingsmodeller, där det är upp till varje RKM att självständigt välja ur varje utvärderingsmodell ska tillämpas i praktiken. Inom upphandling av kollektivtrafik används primärt absoluta utvärderingsmodeller, som i grunden är olika typer av mervärdesmodeller. I praktiken betyder mervärdesmodellen att mervärdet på förhand är definierat, t.ex. i form av monetärt eller procentuellt avdrag eller påslag, och varje anbud värderas individuellt. I en relativ utvärderingsmodell värderas anbuden i relation till övriga anbud. Detta innebär att rangordningen mellan två anbud kan påverkas av vilka andra anbud som lämnats.
Den absoluta utvärderingsmodellen är den som används mest och även den som förespråkas, särskilt för att den är mer transparent där mervärdet på förhand framgår samt för att anbuden utvärderas var för sig. Modellen kan utformas på en mängd olika sätta, t.ex. kan förutbestämda såväl avdrag som påslag erhållas på det totala utvärderingspriset. Det är vanligt att kvalitetskriterier utformas så att anbudsgivare ombeds förklara hur ett visst mervärde uppnås. Detta kräver mer förarbete eftersom RKM på förhand måste ange vilka bedömningsgrunder och poänggivande förhållanden som ska nås. Ett enklare sätt att använda mervärdesmodeller är att låta trafikföretaget ange om den vill erbjuda ett fördefinierat mervärde, se Kvalitetskriterier med förutbestämda mervärden för mer information.
Det viktiga vid användningen av olika mervärdesmodeller är att utforma en som passar den aktuella trafikupphandlingen bäst i förhållande till mål samt att viktningen av mervärden ges en reell betydelse. Man bör undvika att använda mervärdesmodeller som innebär att trafikföretag utesluts pga. för lågt uppnått mervärde. Detta eftersom syftet med kvalitetskriterier är att bedöma om trafikföretaget erbjuder givna mervärden eller inte, om RKM bedömer att vissa mervärdesnivåer måste uppnås för att kunna bli föremål för kontraktstilldelning bör den lägsta godtagbara nivån istället kravställas. Den kritik som finns mot relativa utvärderingsmodeller är just att ett visst anbud görs beroende av andra, och att rangordningen mellan två anbud kan påverkas av ett tredje mycket lågt anbud som många gånger inte ens kan bli föremål för kontraktstilldelning. Om RKM väljer att använda en relativ utvärderingsmodell bör det säkras att den inte öppnar upp för exempelvis osund strategisk anbudsgivning genom manipulation samt säkra förståelse för hur anbud kan påverkas av varandra.