Utöver den naturliga samverkan som RKM och trafikföretaget bedriver inom kontraktet krävs en vidare samverkan genom fler parter för att kunna integrera och utveckla funktionella kollektivtrafiksystem samt tillgodose och lösa nya behov, dvs. trepartssamverkan. Även sannolikheten för att omhänderta resenärsbehov och få mer ekonomiska bärkraftiga lösningar ökar med samverkan.
Med samverkan menas i detta avseende att flera formellt självständiga organisationer arbetar tillsammans för att etablera, realisera och styra mot gemensamma mål inom det aktuella trafikområdet. Samverkan bör ses som en styrningsform för att skapa förutsättningar för en hållbar och sammanhållen kollektivtrafik. Den bidrar till att utveckla gemensamma överenskommelser om prioriteringar för kollektivtrafik och för att RKM ska kunna säkra genomförandet av långsiktiga planer, t.ex. i en situation där kommuner bestämmer kring markanvändning.
Ibland kan samverkan kopplad till kollektivtrafik behöva bedrivas på nationell nivå för att lyckas med vissa större förändringar, t.ex. inom områden utanför kommunernas infrastrukturansvar där istället Trafikverket ansvarar. På lokal nivå behövs samverkan för att koppla ihop t.ex. bebyggelseplanering och planering och utveckling av kollektivtrafik – utan samverkan kan det motverka en effektiv utveckling av kollektivtrafiken.
Överlag planeras och bedrivs kollektivtrafik i regionala nätverk som inkluderar ett flertal organisationer. Förutom RKM och trafikföretag behöver kommuner inklusive olika förvaltningar, resenärsgrupper och handelsföreningar m.fl. involveras på olika sätt. Att få till en effektiv samverkan mellan alla iblandade parter är en nödvändig framgångsfaktor för att kunna optimera och effektivt styra mot gemensamma mål. Särskilt viktigt är det i trafikområden som har flera ingående kommuner med olika intressen, behov och förutsättningar.
Förutsättningarna för hur samverkan bör bedrivas i det aktuella trafikuppdraget skapas i upphandlingen. Det är viktigt att i upphandlingen säkra att samverkan kommer ske ”på riktigt” och inte endast i teorin. För att lyckas med detta i praktiken krävs också att både RKM och trafikföretag organiserar sig såväl internt som gentemot varandra med tillräckliga resurser. Det är även fördelaktigt om respektive organisation har rätt mandat för att säkra effektivitet inom ramen för det kommande samverkansarbetet. Många gånger kan det vara lämpligt att låta trafikföretaget ta ett större ansvar kring samverkan och hur det ska bedrivas, bl.a. för att det många gånger har relevant erfarenhet från flera tidigare samverkansarbeten och därför kan ta ett helhetsansvar. Att utvärdera hur trafikföretaget ser att samverkan behöver bedrivas i mer komplexa trafikuppdrag kan även vara lämpligt att använda som kvalitetskriterium, se Kvalitetsutvärdering – en vägledning inom upphandling av kollektivtrafik.
I trafikområden där det finns stora behov av bl.a. trafikutveckling och ett generellt utvecklingsbehov, där också incitamentsersättning sannolikt är aktuellt, behöver samverkansavtalet – för att möjliggöra en reell utveckling i praktiken – lägga grunden för ett ramverk kopplat till trafikutvecklingen samt sätta ett antal principer som ska leda till exempelvis fler resenärer, nöjdare resenärer och en ökad självfinansieringsgrad. Om samverkansavtalet inte klargör detta finns risk att trafikutvecklingen i realiteten inte utvecklas som önskat.
Partnersamverkan har tagit fram en mall för ett Affärsutvecklingsavtal som utgör god grund för samarbetet kring trafikutveckling under kontraktstiden. För att tillgodose varje trafikuppdrags målsättning behöver respektive samverkansavtal däremot anpassas utefter unika behov och förutsättningar.